Mitt plommonätande husdjur...

Degklump. Det är så jag känner mig idag. Eller kanske snarare en segklump. Är man inte alltid lite segare för att det är måndag?
Bara tanken på en 60 timmars arbetsvecka som väntar gör mig seg.
Helgens fuskande i matväg är nog oxå en bidragande orsak.
Pizza, bullar, glass och annat skit som råkat slinka ner i magen.
Ja ska det fuskas så är det väl lika bra o göra det rejält.
Allt eller inget lixom.
Nu äter jag inte Lchf för att gå ner i vikt längre.
Utan för jag mår så otroligt bra av att det.
Och jag märker så tydligt att när jag ätit en massa socker och kolhydrater så får jag igen det i form av trötthet.
Men idag är det måndag och nya tag och nu är det slut på fuskeriet för det är verkligen inte värt det när kroppen känns trött, tung och seg.

När jag skulle gå och lägga mig igår så var  grävlingen här och mumsade plommon. Det är inte kul att ha han lunkandes här ute på gården titt som tätt. Varje gång jag kommer hem när det är mörkt och jag ska gå runt buskarna för att komma in på gården så har jag en inre syn att den där jäklans grävlingen sitter där o mumsar och att jag typ ska snubbla över han och att han ska fräsa åt mig med sina stora vassa tänder...
Har de ens stora tänder lixom?
I min fantasi har dom det iallafall. Skitstora.
 Helt enormt stora typ.
Är det bara en myt att de biter tills de knakar som man alltid blivit intalad sen man var en liten flicka?


Nä nu ska det fixas matlåda och krattas upp plommon innan det är dax för ett skift i fabriken.

Kram