Idag jobbade jag med en tjej som inte jobbar med oss egentligen. Hon jobbade lite extra den här eftermiddagen. Jag berättade för henne om mitt husdjur. Ni vet den där grävlingen jag har på gården. Då berättar S att hon tidigt en morgon kört på en grävling med bilen. Efter dunsen kliver hon ut för att se efter hur det gick och när hon närmar sig grävlingen ligger den där med skadade bakben fräser ilskt till henne samtidigt som den kryper mot henne med de "friska" frambenen.
Vad sjutton gjorde du då? undrar jag.
Jo säger S, jag gick och hämtade yxan i bakluckan och väntade lite om det skulle komma en bil men halv sex på morgonen så var det ju inte direkt massor med folk ute. Så jag insåg att jag måste slå till den för att få slut på lidandet. Men när jag står där och så kommer det en bil. Och där står jag med en yxa i handen mitt i vägen och stoppar bilen.
(jag hade tryckt gasen i botten förbi den där yxkvinnan)
Men han stannar och S utbrister:
Jag har kört på en grävling och DU måste döda den säger hon bestämt. Förmodligen så att han skulle förstå att han inte hade nåt val (så att hon verkligen skulle slippa)
Så hon sträcker fram den där yxan och den där stackars mannen gör som han blivit tillsagd.
(Herregud vad jag skrattade åt hela den där synen jag fick av S som står där med yxan i handen och stoppar den där mannen som fick lov att vara en "man" och göra det.) I såna situationer är det lite bättre att vara tjej. För det lixom förväntas av en man att han ska kunna döda ett stackars skadat djur. Annars är han ju inte en "riktig" man på nåt vis.  En "riktig" man ska minsann helt enkelt kunna hjälpa en kvinna i nöd. Det bara är så....på nåt vis....
(ja... och en grävling då förstås;-)

Vilka funderingar jag fick efter den här historien. Borde jag köpa en yxa att ha i bilen nu utifallatt?

Skulle jag ens våga?
Jag tror inte det. Eller kanske. Det är ju det enda rätta.
 Jag vet ju det.
Det enda jag vet är att jag skulle få panik. Grina en skvätt. Röka en jäkla massa cigg förmodligen. Samtidigt. Ropa på hjälp och förmodligen prata lite snällt med den fräsande grävlingen. Skrikit lite för att jag samtidigt är skiträdd för grävlingar. Ringt syrran och fått moraliskt stöd. Gråtit en skvätt till kanske?
Nä jag har inte en aniiiing ärligt talat om jag skulle våga.
Skulle du våga?
Kanske fattar man mod när djuret lider. Jag hoppas det....
 Men jag hoppas jag aldrig, aldriiig behöver få reda på det heller;-)!!!!






"Det svåraste med äktenskapet är att man har så mycket med varandra att göra"


Gabriel 7 år